dixigt

So, here we are. Sommaren är definitivt över och skolan har definitivt börjat. Det känns både konstigt och roligt och inte helt okej på samma gång. Jag vet inte vad jag tycker om att vårt kära Petri numera har ersatts med Pildamm. Eller jo, det vet jag. Jag gillar det inte. Kan bero på att det är första veckan i skolan, kan bero på att det börjar gå mot höst, men hela Pildamm känns bara så... grått. Tråkigt. Deppigt. Jämfört med fina S:t Petri Läroverk. Jag längtar tills vi får komma tillbaka dit. Det handlar trots allt bara om ett år. Och med tanke på att hela ettan gick skrämmande fort så är det väl bara att hoppas att även tvåan kommer att göra det. 

Mina dagar består just nu enbart av skola och jobb. Det är en drastisk förändring jämfört med sommarlovets lata dagar, men samtidigt rätt kul. Trots att kvällarna blir sena ute på festivalen och min sömnbrist redan gått över acceptabel nivå. Tidigare idag visade denna trötthet sig då unga fröken Stina "tourettes syndrom" Lindström råkade säga "bajs" inför en kund. Ganska högt också. Ibland blir jag bara så stolt över mig själv. Bör tilläggas att kunden i fråga gick utan att beställa något. Varför, kära Malmö kommun, sätter ni Malmöfestivalen samma vecka som skolan börjar? Detta är ren och skär dumhet. Tror ni att ska förhindra ungdomarna från att festa under festivalen? Förstår ni inte att ungdomarna likt förbannat är ute och halsar rebenschoppen ur tetrapack varenda kväll? Det enda detta medför är en mycket dålig skolstart, inkluderande en veckas ständig bakfylla och alldeles för lite sömn.  

Well well, imorgon är det sista jobbdagen på Folk å Rock för ett tag och sista kvällen på Malmöfestivalen. Helt klart värt att fira. Slut på Malmöfestivalen innebär verkligen slut på sommaren, och det känns faktiskt skönt. Denna sommar började bra och slutade dåligt, och jag är därför väldigt redo att bara lägga den bakom mig och komma tillbaka till det verkliga livet igen. Där öppnar vi ett nytt kapitel som stavas höst, skola och allvar. Det sägs att tvåan är det värsta året, men jag ska fan i mig lyckas. Jag tänker inte gå igenom ett år till av skolångest. Jag vägrar. Jag tänker lägga mer tid på skolan och mindre tid på saker utanför. I och med denna prioritering har jag bestämt mig för att sluta på teatern, min älskling och stora passion, vilket är enormt tråkigt. Men jag måste. Skolan måste vara prio ett, annars funkar det inte. Något jag upptäckte under mitt första år på gymnasiet.

Med detta säger jag tack och hej till den troligen mest händelserika, roliga, känslosamma, konstiga, underhållande, galna och underbara sommaren i mitt liv. All kärlek till mina vänner, de finaste människorna jag vet. Vi må ha våra duster och intriger, men vi vet att vi finns där för varandra trots allt, inte sant? 

Och till sist, låten som för alltid kommer att vara sommaren 2008:

I kissed you goodbye at the airport

I held you so close to me