dixigt

Det är som de säger, problem kan inte dränkas med alkohol. Dom jävlarna kan simma. Detta vet jag mycket väl. Trots det gav jag detta gamla faktum en prövning igår. Sorger dränktes i vodkashots och besvikelser blandades ut med rödvin. Jag skrattade mig igenom vad som annars hade varit en jobbig natt. Det kändes skönt för stunden och faktiskt fortfarande ganska skönt när jag cyklade hem i regnet vid gryningen. Men efter 3 timmars sömn på soffan vaknar jag nu till den kalla verkligheten och baksmällan som ett hamrande monster i mitt huvud. Jag är besviken. Sårad och arg. Jag skrek lite igår, det var också skönt. Innan jag började shotta bort mina känslor. Jag saknar kajsa väldigt mycket. var är hon när jag behöver henne. I baguetternas förlovade land och lever loppan. Medan jag gråter och dricker petflaskevin. Som sagt gick allting väldigt bra. Fram tills nu, när jag sitter här. Minus fylla, plus bakfylla. Och tänka sig att det stämde, problemen kunde visst simma och nu simmar de rakt upp mot mitt huvud där de ska plantera sig i form av jobbiga tankar. Och jag kan ingenting göra. Jag kan bara tacka och ta emot och hoppas på det bästa. men jag blir bara så besviken. Varje gång jag hoppas och väntar på att du ska märka, agera, reagera. Jag känner att jag har försökt nu. I helgen drar jag till halmstad. Rättare sagt kl 17.08 idag. Jag, isa, yollan och ebba. Fina vänner tack för att ni finns. Hur hade jag klarat mig utan er. ni är bra på alla sätt. För tänk vad en post-it kan göra för ett brustet hjärta. Ingen förstår det så väl som ni. Okej, allra käraste blogg. Nu måste jag få tummen ur röven. Ta mig i kragen och hoppa in i duschen. Därefter städa lite, packa min väska, dricka mången koppar kaffe och dansa ner till stationen och hoppas på det bästa. För det brukar bli bäst så. Halmstad nästa. Puss, adjö