dixigt

Fan alltså! Varför slutade jag på teater? Jag blir galen på mig själv. Detta eviga velande fram och tillbaka. Men jag saknar bara teatern så fruktansvärt mycket. I torsdags såg jag min högst älskade f.d. teatergrupp spela Hud mot Hud på Oasen och jag började gråta innan pjäsen ens hade börjat. Det var så otroligt konstigt att sitta i publiken och inte stå på scenen. Men fan vad duktiga ni är, min fina grupp. Det enda jag vill är att fortsätta i gruppen och vara med och sätta upp Lyckoland och bara jobba med teater hela dagarna. Jag älskar teater av hela mitt hjärta. Ibland känner jag att det är det enda jag vill syssla med här i livet. Allting annat känns irrelevant. 

Sen kommer min rationella sida fram och jag inser att skolan faktiskt måste vara prio 1 nu i gymnasiet. "Teatern kan vänta, det kan inte skolan" säger mamma och pappa och jag vet själv att det är sant. Men samtidigt - är inte livet till för att njutas av? För att ha roligt? Det är väl för guds skull det allting handlar om? Jag vill ju så gärna, varför kan jag då inte? Det är så frustrerande. Vem är det egentligen som bestämmer dessa regler, som säger att man måste skaffa sig en bra utbildning för att komma in på ännu bättre utbildningar för att sedan få ett välbetalt jobb och jobba arslet av sig tills man dör? Och allt detta för att man ska få så mycket jävla pengar som möjligt. Med risk för att låta uberanarkistisk så måste jag bara säga att jag är så sjukt trött på detta kapitalistiska tänkade. Man får inte låta pengar ta över ens liv, på så sätt att man slutar njuta och unna sig saker. Då har man slutat leva. Och jag tänker inte sluta leva. Hellre lever jag ett fattigt liv än ett liv utan glädje. 

Det är dessa tankar som maler inom mig när jag bestämmer mig för saker som att sluta på teatern. När jag plötsligt upptäcker att skolångest numera tillhör vardagen och att tankarna på skola och jobb alltid gnager lite bakom pannbenet. Livet är kort, alldeles för kort för att slösas bort. Och när jag sitter och skriver någon onödig uppsats om något som jag inte alls är intresserad av i ett ämne som jag inte över huvud taget bryr mig om, kan jag inte riktigt hindra känslan av att jag just nu slösar bort mitt liv. När man kan ägna sig åt det man är bra på och tycker är roligt istället. "Det gäller att prioritera" är ännu en fras som mina föräldrar älskar att säga, och de har ju väldigt rätt också. Livet handlar om prioriteringar. Men vad är det då som borde stå högst på prioriteringslistan? Det man "borde" göra, eller det man faktiskt vill göra? Har man tur så sammanfaller kanske dessa två. För mig ligger det tyvärr inte till så, vilket gör det hela så mycket svårare. 

Nu har jag babblat om detta allt för länge och trots det inte kommit fram till någonting. Typiskt! Jag måste komma fram till ett svar när det gäller teaterfrågan. Det är något jag ständigt tänker på och jag har fan i mig ingen aning om hur jag ska göra... Jag och Karolina har pratat om detta hela kvällen, och det enda vi kom fram till var att vi väntar till återträffen med att bestämma oss. Och att hur det än blir, studioteatern eller ej, så ska vi två sätta upp en pjäs efter gymnasiet. Tanken på det skulle kanske kunna göra det uthärdligt att inte forsätta i teatergruppen till våren. Men det är inte säkert. Ja, fortsätta eller inte fortsätta - det är frågan...