dixigt

Hej hopp! Idag är det torsdag = sista dagen i Paris. Kajsa har gått till skolan och jag myser runt i hennes lägenhet och dricker kaffe, lyssnar på Chet Baker och försöker packa. Åh, den där meningen lät ju bara för bra... Fan, jag vill inte hem till pissiga Malmö! Kajsas lägenhet här i Paris (eller ja, egentligen är det familjen Jakobsens lägenhet) är bara... ja, jag saknar ord. Underbar. Här är lite bilder från den som Kajsa har tagit:

Ateljen

Korridoren

Kajsas rum

Jag har för en gångs skull varit duktig och skrivit ner allt jag har gjort dessa dagar. Annars glömmer man så lätt (man och man... det är kanske bara jag med mitt guldfisk-minne som inte kan komma ihåg vad jag gjorde i förrgår, haha)

Vi anlände i alla fall till Paris i lördags vid 15-tiden, Nikolai och Kajsa kom och hämtade mig och Stina på flygplatsen och körde till fina Montmartre. Väl framme på 224 Rue Marcadet hälsade jag på Jakobsens och gjorde mig hemmastad Kajsas mysiga rum, och sen gick vi ner till marknaden och köpte frukt och blommor. På kvällen gick vi på restaurant Le Chadon med Jakobsen + Bastians söta flickvän Marion, hur trevligt som helst. Därefter hamnade vi hos Vladimir och satt i deras kök och drack columbianskt kaffe och snackade. Eller ja, dom snackade och jag och Kajsa försökte förgäves hänga med. Det hade kanske gått lite bättre om det inte var för det att Vladimir och hans pappa snackar franska med lite spansk accent, och dessutom hur fort som helst. Att de sedan bytar språk lite hur som helst gör bara det hela ännu mer förvirrande. Jag och Kajsa kan nog ha liknats vid två fågelholkar, haha. 

Nästa dag brunchade jag och Kajsa med Natascha och Vladimit på Le Puces Aux Betignoles, supermysigt ställe. Jag tycker själv att jag förtjänar en eloge här, när jag fick in bacon på min tallrik och hanterade situationen väldigt moget. Jag drabbades inte av panik, utan pillade bara bort det och åt det andra. Klapp på axeln. Anyway, efter det gick jag och Kajsa på marknaden Porte de Vanves och mötte upp med Stina och Maria och lite andra tjejer. Vi åkte till Marais och köpte världens godaste falafel i pitabröd, m-m-m! Därefter promenerade jag och Kajsa hela vägen hem, sen gjorde vi fruktsallad och kollade på Gossip Girl hela kvällen. 

På måndagen gick jag, Kajsa, Maria och Stina på stan innan Maria skulle till jobbet och Kajsa till skolan. När de hade stuckit till sina respektive ställen strosade jag och Stina runt vid Pantheon, åt crepes och kollade i läskiga second hand-affärer. Ganska snart började det ösregna och vi stack hem. När jag kom hem var jag så trött och blöt att jag däckade på sängen med alla kläder på, haha. Ganska miserabelt. På kvällen gick jag, Stina, Kajsa och Maria ut och tog ett glas vin på ett ställe nära oss.

På tisdagen sov jag och Kajsa länge, sen gick vi och köpte världens godaste hasselnöts och russin-bröd på boulangeriet och åt långfrukost. När Kajsa hade gott till skolan åkte jag och Stina till Lafayette och resten av dagen gick vi runt i massa galet trånga second hand-affärer och fikade på diverse mysiga ställen. Senare på kvällen sjöng vi luciasånger i svenska kyrkans kör, det var roligt men kändes helt knäppt!

Onsdagen var ganska lik tisdagen, jag, Stina och Kajsa var i en enorm second hand-butik på tre våningar som heter Come On Eileen. Därefter fikade vi och promenerade till S:t Paul där vi mötte upp med Maria. Jag och Kajsa käkade lunch och på kvällen bjöd vi Maria, Stina och Tove på middag chez nous, hur mysigt som helst! Vi åt linssoppa och drack vin och pratade och hade supertrevligt. Jag och Kajsa försökte oss på att göra Mojito som fördrink, men det visade sig att billig fransk rom inte riktigt lämpar sig för det syftet... Attans. Efter middagen stack vi till Social Club som hade goda cosmopolitans och världens knäppaste liveband. Trevligt hur som helst. 

Nu har jag varit ute och ätit crepe med Stina och min väska är nästan färdigpackad. Och nu insåg jag att det är ganska brådis för planet går om fyra timmar! Jag skriver mer när jag är hemma igen! A bientôt!

All my bags are packed, I'm ready to go... om det ändå vore så väl! Nej, min resväska ekar ännu sorgligt tomt och i mitt huvud är det kaos, vad ska man ta med sig? Kommer jag behöva kameraladdare, var fan är mitt pass, regnar det i Paris och fyra par linnen måste väl ändå räcka? Frågorna hopar sig och paniken närmar sig. Vilken tid var det nu planet gick, är det SAS eller Air France, har jag pengar på mitt konto? Gah! Ingenting går ihop. Men nu jävlar ska jag ta tag i packningen för sen sticker jag hem till Frida för lite ost och vin och crackers, jag menar kan man fira sista kvällen innan Paris på ett bättre sätt? 

Paris - here we come!

Ville bara säga att jag saknar dig och jag längtar till lördag när jag kan pussa på dig igen

God dag. Egentligen har jag inte så mycket att skriva idag. Det är söndag och jag är på typiskt söndagshumör. Det är varken bra eller dåligt, jag är varken glad eller ledsen, trött eller pigg och inte heller någonting annat. Jag bara är. Fast när jag tänker efter är det faktiskt ganska bra. Just nu sitter jag och dricker kaffe, lyssnar på Amos Lee och tänker på vilken bra helg det har varit. I fredags träffade jag mina älskade teaterbuddies Karolina och Sara. Vi gjorde tacos och kollade på film och pratade teaterminnen kvällen lång. Supermysigt och trevligt, jag kom till den betryggande insikten att det jag älskar mest med teatern nog ändå är mina kära vänner. Och dom kommer jag ju ha kvar även om jag inte går kvar. Gårdagen var en skön dag, jag sov till halv tolv och åt långfrukost, kollade på Sex & the City och spelade piano. Vid tre-tiden mötte jag upp med Isa och Siri i regnrusket på stan (vadan detta regn?) och strosade runt lite. Ganska snart slank vi in på Cosmopolitan (vars tomatsoppa för övrigt är to die for!) för att värma oss lite, och blev sittandes till lite senare än vad som var planerat - ingen pluggning där alltså... När jag kom hem gick jag in i min port och möttes av en smärre djungel. Det visar sig att mamma och pappa varit på Åkarps Växtcenter och gått loss på halv lagret. Haha... Mamma var så lyrisk över alla sina pelargoner att hon satte igång att baka äppelpaj så fort vi kom innanför dörren. Senare på kvällen var jag barnvakt åt Frida och Hugo, troligen världens sötaste barn, och fick se både High School Musical 1 och 2. Idag har jag repat och nu är jag nyss hemkommen från Wilma. Det som skulle bli en kväll av aktivt plugg råkade naturligtvis bli tre timmars plojande, men vårt hemliga projekt är i alla fall nu officiellt igång... tihi! Vi avslöjar mer inom sinom tid. Såja, nu har jag berättat om min helg, och detta helt utan varken styckeindelningar eller bra formuleringar. Nåväl! Adios, go vänner, och kom ihåg att idag är den första dagen på resten av ditt liv.

Yabbadabbadoooo! Helvetesdagen är över. Det firar vi med lite skön musik.

Det krävdes dock ett halv paket Lindt Excellence innan jag kunde fatta detta beslut.

Slutet på en pjäs som heter "Varför skäms du?". Tjejen som sjunger heter Amanda. 

Titta och njut, det är magiskt. 

Fan alltså! Varför slutade jag på teater? Jag blir galen på mig själv. Detta eviga velande fram och tillbaka. Men jag saknar bara teatern så fruktansvärt mycket. I torsdags såg jag min högst älskade f.d. teatergrupp spela Hud mot Hud på Oasen och jag började gråta innan pjäsen ens hade börjat. Det var så otroligt konstigt att sitta i publiken och inte stå på scenen. Men fan vad duktiga ni är, min fina grupp. Det enda jag vill är att fortsätta i gruppen och vara med och sätta upp Lyckoland och bara jobba med teater hela dagarna. Jag älskar teater av hela mitt hjärta. Ibland känner jag att det är det enda jag vill syssla med här i livet. Allting annat känns irrelevant. 

Sen kommer min rationella sida fram och jag inser att skolan faktiskt måste vara prio 1 nu i gymnasiet. "Teatern kan vänta, det kan inte skolan" säger mamma och pappa och jag vet själv att det är sant. Men samtidigt - är inte livet till för att njutas av? För att ha roligt? Det är väl för guds skull det allting handlar om? Jag vill ju så gärna, varför kan jag då inte? Det är så frustrerande. Vem är det egentligen som bestämmer dessa regler, som säger att man måste skaffa sig en bra utbildning för att komma in på ännu bättre utbildningar för att sedan få ett välbetalt jobb och jobba arslet av sig tills man dör? Och allt detta för att man ska få så mycket jävla pengar som möjligt. Med risk för att låta uberanarkistisk så måste jag bara säga att jag är så sjukt trött på detta kapitalistiska tänkade. Man får inte låta pengar ta över ens liv, på så sätt att man slutar njuta och unna sig saker. Då har man slutat leva. Och jag tänker inte sluta leva. Hellre lever jag ett fattigt liv än ett liv utan glädje. 

Det är dessa tankar som maler inom mig när jag bestämmer mig för saker som att sluta på teatern. När jag plötsligt upptäcker att skolångest numera tillhör vardagen och att tankarna på skola och jobb alltid gnager lite bakom pannbenet. Livet är kort, alldeles för kort för att slösas bort. Och när jag sitter och skriver någon onödig uppsats om något som jag inte alls är intresserad av i ett ämne som jag inte över huvud taget bryr mig om, kan jag inte riktigt hindra känslan av att jag just nu slösar bort mitt liv. När man kan ägna sig åt det man är bra på och tycker är roligt istället. "Det gäller att prioritera" är ännu en fras som mina föräldrar älskar att säga, och de har ju väldigt rätt också. Livet handlar om prioriteringar. Men vad är det då som borde stå högst på prioriteringslistan? Det man "borde" göra, eller det man faktiskt vill göra? Har man tur så sammanfaller kanske dessa två. För mig ligger det tyvärr inte till så, vilket gör det hela så mycket svårare. 

Nu har jag babblat om detta allt för länge och trots det inte kommit fram till någonting. Typiskt! Jag måste komma fram till ett svar när det gäller teaterfrågan. Det är något jag ständigt tänker på och jag har fan i mig ingen aning om hur jag ska göra... Jag och Karolina har pratat om detta hela kvällen, och det enda vi kom fram till var att vi väntar till återträffen med att bestämma oss. Och att hur det än blir, studioteatern eller ej, så ska vi två sätta upp en pjäs efter gymnasiet. Tanken på det skulle kanske kunna göra det uthärdligt att inte forsätta i teatergruppen till våren. Men det är inte säkert. Ja, fortsätta eller inte fortsätta - det är frågan...

Jaja. Hösten och våren är ändå bara mellanspel, ett snabbt tryck på mellanslagstangenten för att världen behöver andas en sekund. Det är ändå bara några dagar, veckor, månader fulla av längtan efter någonting som känns. En längtan efter en plats dit man kan fly när realitetens monster kryper fram under sin säng. När nutidens demoner flyter igenom dina ådror kalla som is och du vill vara var som helst utom här, när som helst utom nu. Du tänker att det kanske vore bättre att låtsas ändå. För man mår alltid bättre i en fantasivärld. 

För att citera frida så blir det nog inte mer söndag än såhär. Det regnar. Det har regnat hela natten och hela dagen. Det blåser och är kallt. Allt för mycket tyngd på mina axlar men jag ler ändå. I morse vaknade jag hos fridi, drack en kopp te och sen gick jag hem i regnet. Därefter har jag ätit brunch med min familj och vandrat runt på konsthallen. Jag har fått reda på att jag härstammar från Skottland, från en man vid namn Andrew McKay som invandrade till Sverige på 1820-talet. Här får man höra! Jag har lyssnat igenom Pink Floyds Dark Side of the Moon (världens åttonde underverk enligt mig) och återigen insett hur jävla fantastisk den är. Jag har börjat skriva så smått på novellen som ska lämnas in i slutet av terminen, inte mycket men det är en början... Känner mig ganska tom på idéer så jag griper lite efter halmstrån här. Men det ska nog lösa sig. Nu vankas det äppelpaj!

"...a mirror is merely the reflection of your inner self"

Uppdatering:

Några timmar, x antal gråtattacker och en mysig kusinmiddag senare. Jag mår bättre. Pappa tröstar mig med orden "even the losers get lucky sometimes". Ja, man får ju hoppas det. 

He woke up, the room was bare

He didn't see her anywhere

He told himself he didn't care, pushed the window open wide

Felt an emptiness inside, to which he just could not relate

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om dagar som denna. Dagar då ingenting går som planerat. När det varken är soligt eller inte. När en kopp kaffe blir till tre och man finner sig själv utan paraply i regnet. Man får en märklig känsla av tomhet i maggropen som man inte kan sätta fingret på. Nu är höst på väg mot vinter. Förra året var jag ganska sorgsen vid den här tiden på året. Nu känner jag mig bara ganska tom. Tömd på alla känslor. Eller fylld av sådana som jag inte kan definiera. Jag är nog helt enkelt ingen höstmänniska.