dixigt

Att hoppas på det bästa funkar bra i de flesta sammanhang, funkar sådär när det gäller sjukdom. Det var nämligen det jag sysslade med igår när jag, trots råförkylning, bestämde mig för att uträtta diverse ärenden ute på stan i en alldeles för kall jacka. I morse vaknade jag i misär. Jag vet inte om det är influensa som har drabbat mig men något jävulskap är det. Hur känns influensa? Någon som har haft det kan väl rapportera? Har hört någon likna det vid att bli förlamad. Som helvetet självt, säger andra. Jag är varken i helvetet eller förlamad men jag mår ganska pissigt ändå. Kanske är det inte influensa. I vilket fall som helst hoppas jag att det går över tills imorgon, annars missar jag min troligen ENDA skidåkningsdag detta året! Vilket inte får hända! Därför har jag spenderat dagen med att bota mig själv bäst jag kan. Totalt har jag klämt i mig 2 citroner, 4 råa vitlöksklyftor, 9 esperitox och 5 koppar (läs hinkar) te med honung. Kombinerat med 8 Sex and the city-avsnitt som har jag tittat på invirad i min lilla duntäckes-kokong. Blir jag inte frisk nu har gud någonting emot mig.